French 1594-1665 Nicolas Poussin Galleries The finest collection of Poussin's paintings, in addition to his drawings, is located in the Louvre in Paris. Besides the pictures in the National Gallery and at Dulwich, England possesses several of his most considerable works: The Triumph of Pan is at Basildon House, near to Pangbourne, (Berkshire), and his great allegorical painting of the Arts at Knowsley. The later version of Tancred and Erminia is at the Barber Institute in Birmingham. At Rome, in the Colonna and Valentini Palaces, are notable works by him, and one of the private apartments of Prince Doria is decorated by a great series of landscapes in distemper. Throughout his life he stood aloof from the popular movement of his native school. French art in his day was purely decorative, but in Poussin we find a survival of the impulses of the Renaissance coupled with conscious reference to classic work as the standard of excellence. In general we see his paintings at a great disadvantage: for the color, even of the best preserved, has changed in parts, so that the harmony is disturbed; and the noble construction of his designs can be better seen in engravings than in the original. Among the many who have reproduced his works, Audran, Claudine Stella, Picart and Pesne are the most successful.  Related Paintings of Nicolas Poussin :. | The Adoration of the Golden Calf | Death of Germanicus 1627 Oil on canvas | Le Triomphe dOvide dit aussi Le triomphe dun poete | The Triumph of Flora | Adoration of the Shepherds |
Related Artists:
BRESCIANINO, Andrea del
Italian painter (b. ca. 1487, Ferrara, d. after 1524, Ferrara)
Thomas Cooper Gotch
1854-1931 English Thomas Cooper Gotch Gallery In Newlyn he worked first at painting local scenes in the then-fashionable realist manner. But even these often had a romantic edge, such as The Wizard or an obvious love of surface colour. In 1891 a visit to Florence, Italy, opened his eyes to the work of the romantic European symbolists. He took the brave step of changing his style, to make romantic decorative paintings, when the prevailing fashion was against him. His first work in this new style was My Crown and Sceptre (1892), which was the progenitor to his most well-known work The Child Enthroned (1894). The latter, on original exhibition, was hailed by The Times newspaper as the star of that year's Royal Academy show. Until that time, his new style of work had drawn much critical scorn. He painted religious Christian scenes, history painting, portraits, and a few landscapes. His best-known paintings, which form the bulk of his work, usually portray girl-children in ornate classical or medievalist dress. The appearance of the girls in his paintings is often noted as being very modern. Gotch was a close and lifelong friend of Henry Scott Tuke, whose work featured a parallel focus on the boy-child. Gotch's lifelong adoration of the beautiful girl-child was shared by other Victorian giants such as John Ruskin and Lewis Carroll. His emotionally-charged work was immensely popular and critically acclaimed for most of his life, although interest in neo-romanticism waned after the First World War and he turned to watercolours of flowers. He also illustrated books, such as Round About Wiltshire, The Land of Pardons (an early study of Breton folklore & Celtic Christianity), and contributed illustrations to school readers such as Highroads of Literature. A retrospective show was held in Newcastle in 1910, and a memorial exhibition in Kettering in 1931.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.